Jag tänker som exempel på två väldigt uppmärksammade dödskörningar i samband med polisjakt...
Det första fallet jag tänker på är 20-åringen som krockade med en vägbom i Årsta, Stockholm 2011. Detta sedan han kört mot rött x antal gånger med sin motorcykel och sedan dragit genom Stockholm i 250km/h, samtidigt som han hade sin 17-åriga flickvän bakpå.
Det andra fallet är det som hände rätt nyligen, när två killar som snott bensin störtade från Hjulstabron, sedan polisen beordrat den att öppnas för att få stopp på deras framfärd. En vanlig människa stannar när bommarna fälls ned och bomfällningen brukar föregås av röda, blinkande lampor..
I media kritiseras polisens agerande hårt. Media hetsar folk att tycka illa om polisen och en syndabock skall pekas ut. Helst ska väl någon bli dömd. Detta blir alltid en het potatis såfort någon människa dödas (direkt eller indirekt) av polisen.
Men gärningsmännen då? De målas ut som offer för polisens brutalitet, men vilket del har de i det här? Borde inte de beläggas med i alla fall lite skuld?
De hade kunnat låtit bli att stjäla, köra mot rött, köra oreggat, köra i 250km i timmen och istället stannat för polisen. Isåfall hade de förhoppningsvis fortfarande varit i livet. Man har alltid två val ... Är man lite smart så väljer man det som inte innebär att man måste sätta livet till.
De förtjänade inte att dö på det sättet, det gör ingen. Men en del av skulden får de faktiskt bära själva, men den bilden får vi inte se i media. Vi får bara se anhöriga som spyr galla över polisens agerande, hur de lovordar sina , i det här fallet, söner.
Självklart har de anhöriga har rätt att sörja, att vara arga. Men i mina ögon riktar de sin ilska åt fel håll.
Bryter man mot laget och blir tagen på bar gärning, så har man endast sig själv att skylla.
Jag tycker att det är bra att polisen försöker förhindra att dessa människor, (som tror att dom är odödliga, som inte fattar att de utsätter andra för enorm fara) befinner sig på vägarna.
*punkt*
