Men jag har hittills inte gråtit något mer...(framtills nu då, när tårarna forsar) tårarna har liksom varit slut... och ångesten är borta... När Tinky dog hade jag ångest efteråt och dåligt samvete... visst lite dåligt samvete har jag med Bless... men ingen ångest... jag vet att jag gjorde det rätta för HONOM... <3
Däremot hade jag ångest hela dagen igår... visst att jag inte skulle kunna ringa från jobbet och boka tiden eftersom jag mest troligt skulle bryta ihop... Några gånger under dagen var jag tvungen att smyga iväg till toaletten för att andas och ta det lugnt... inte gråta... Min chef "skällde" på mig för att jag lästa aftonbladet vid datorn, jag lyckades skämta bort det och säga att jag hade en som jobbade åt mig (min student) och att jag var trotsig idag...sanningen var den att jag behövde vila hjärnan med lite världssorg och allmänt nonsens... Jag berättade för chefen lite senare att jag skulle avliva en chinchilla idag (läs igår) och hon sa bara åh är det därför du varit så nedstämd idag och gav mig en kram :) Det behövdes!
Ju närmare arbetsdagens slut, desto svårare blev det att hålla gråten inne... men jag kunde inte hålla den tillbaka... i hissen ned till kulverten tårades ögonen... i omklädningsrummet började näsan rinna... påväg till bilen hyperventilerade jag för att inte börja gråta och i bilen brast det.. jag ringde mattias och grät ur mig det värsta... sedan försökte jag lugna mig... sedan ringde jag och skämdes lite för när jag ringde och bokade tiden och trodde att jag (tydligen i min vildaste fantasi) skulle kunna behärska mig i telefonen... lyckades behärska mig under tiden jag satt i telekö, men såfort hon svarade så brast det.... :S jag bad om ursäkt flera gånger och försökte lugna ned mig.. men det var för traumatiskt...
Sedan ringde jag till Emis och beklagade mig, då något lugnare... nu var det gjort... det var bestämt... ingen återvändo... sen när jag kom hem så gick jag direkt och hämtade min lilla Bless-älskling och hade honom innanför tröjan och satt och gosade i soffan... Nu tokgrät jag igen... Bless slickade mina tårar som rann ned på hakan.. han tyckte det var gott.. en sista måltid... mina tårar... salta, fuktiga... kärleksfulla...
Veterinären var trevlig, personalen var trevlig... Bless fick först lite lugnande (jag klappade på honom hela tiden) och sedan en kvart senare avlivningssprutan... jag kunde inte se på när veterinären stack honom.. för den skulle tydligen in direkt i hjärtat... och det var för jobbigt för mig att se, jag vände ryggen till... sedan sa veterinären att han nog missade hjärtat att det därför kunde ta några minuter längre... ett sting i mitt hjärta, som om det var jag som fått sprutan... lider han? Nej det gör han inte... Och sedan slutade hans lilla hjärta slå.. Veterinären lyssnade noga, frågade om jag ville lyssna... jag skippar det sa jag... Han plockade upp den lilla lealösa kroppen och lade ned honom i transportburen... vi åkte hem...
Bisarrt nog (?) så plockade jag upp Bless och hade honom i famnen en stund när vi kom hem.. traumatiskt igen... jag klappade på honom och pratade tyst med honom...sa att jag älskade honom att jag kommer att sakna honom... gav honom en puss på huvudet...
Vad ännu bisarrare är (!?) men ett nödvändigt ont... är att vi är tvungna att ha honom i frysen tills dess att tjälen i marken försvinner så att vi kan begrava honom... det skulle kostat 1200 kr att kremera honom... nej tack... men han är vackert insvept i ett stycke tyg och ligger i en fin skokartong... han har det bra... han är lyckligare där han är nu... i russinhimlen <3
:-( Bamse kram från mig och katterna!
SvaraRadera