Jag behöver en nytändning...

En blogg för mig är inte bara en sida som man skriver roliga saker på, utan även en sida där man får gnälla av sig lite... skriva av sig sådant som man inte vill gå och bära runt på... Jag har dessa gnälldagar rätt ofta och jag vet inte varför... Är jag en självömkande människa hela tiden eller har jag liksom andra mina perioder?

Jag blev väl såhär pga mitt förra "förhållande" (som jag inte vill nämna så mycket mer om, det kunde knappast kallas för förhållande... snarare TRAMS), då var det inte mycket som var bra och hade jag burit allt inom mig hade jag nog gjort något drastiskt... Jag är annars väldigt duktig på att hålla uppe en hyffsat glad fasad... Det var nog inte många som märkte hur dåligt jag (eller Emis heller för den delen) mådde när mamma och pappa skilde sig... med tanke på att vi av någon anledning (?) höll tyst om det i ett par månader... inte ens alla våra allra närmaste kompisar fick veta direkt... knasigt...

Iaf nu när jag jobbar 75% så är jag ledig rätt så mycket och då slöar jag även rätt så mycket... jag gör alltså ingenting... ligger i sängen och kliver knappt upp... om detta är för att jag är lat, eller om det är något omedvetet som ligger i grunden är svårt att säga... Jag har liksom svårt att motivera mig själv att göra saker när jag är ensam... får inte ens arslet ur vagnen för att åka och köpa dessa nedrans julklappar själv...

Det kanske är just det... att jag inte är van att vara ensam!? Jag har alltid haft någon... Under hela uppväxten har det varit Emis... dygnet runt, året om... och på senare år Mattias... När jag började på universitetet hade jag Marie och Karin med mig, så då var jag inte själv heller... jag har nästan aldrig liksom varit helt själv... jag har alltid haft någon med mig, inget negativt med just det... jag är glad att jag har mina nära och kära!! *hjärta*. Bara det att jag vet inte vem jag är utan mina vänner... jag önskar att jag visste, eller iaf får veta någon gång...men å andrasidan vill jag inte vara ensam, jag tror inte att jag klarar mig helt själv!? Jag skulle förgås...

Det här med nytändningen då... jag har börjat fundera på om min "nedstämdhet" är någon mildare depression eller liknande... För just nu är det inte mycket som är roligt... jag har svårt att hitta motivationen att göra saker, tycker nästan attt det är jobbigt ibland att umgås med andra, för då måste man vara trevlig... Vet inte om det har med jobbet att göra, där jag förövrigt trivs mycket bra, men att det ju faktiskt blivit en STOR omställning från att plugga... jag har ju jobbat tidigare, men då har man haft en kort nedräkning... typ "bara över sommaren"... Nu är det ju typ "bara 44 år kvar"...

Jag och min söta Karin hade en diskussion nu senast när vi träffades om den där nykär känslan som man har i början av sina förhållanden...det där mysiga pirret i magen... vi kom fram till att man saknar att var nykär ibland... och att det är okej att tycka att andra än sin käresta är snygga och det är skönt att veta att man inte är ensam (där har vi det igen! :S)... Summa summarum vi älskar våra pojkvänner (och tur är väl det)... Sedan att man har sina dregelobjekt vid sidan av är bara nyttigt, då länge de håller sig vid sidan av! :D

Långt inlägg, fick nog med allt tror jag (ingen direkt röd tråd!?) så nu är jag tom för stunden... väntar på att min hjärtevän ska ringa mig... han har säkert glömt...

Spice up your life... men hur?